« Allis! | Home | En förmögenhet i flyttkartongen! »
Kärlekssjukan
By Raggoparden | November 24, 2008
För hundra år sen, i min ungdom , hörde jag en låt med titeln ovan. Iggesundsgänget framförde den, Britta hette hon som sjöng har jag för mej. Texten var på pricken och lätt att komma ihåg . Sedemera var jag med och illustrerade en sångbok, och där var låten igen!
Nu hittade jag sångboken när jag flyttrensade, den har varit borta i minst 10 år. Texten är lika aktuell än, så jag publicerar den här, främst för alla med kärleksbekymmer.
Kärlekssjukan:
Ack, fråga ej vad kärlek är
som andra tokar bruka.
Det vet väl den, som själv är kär
att kärlek är en sjuka.
Den sjukan är en gängse gäst
på landet och i staden.
Och mässlingen den liknar mest.
Ty alla måste ha den.
Den stundom tar sej uttryck i
en kind så röd som rosen.
Ibland plär dock den sjuke bli
en smula blek om nosen.
Den ofta gror och spirar smått,
som vårens grodd på tuvan.
Men stundom plär den komma brått,
precis som ryska snuvan.
Det är en mycket gammal sats,
bestyrkt av dem som lida,
att kärlekssjukan har sin plats
uti vår vänstra sida.
Dock händer att den spåras kan
långt upp i huvudknoppen
och stundom går den av och an
igenom hela kroppen.
Den ena stunden är man glad
som liten fisk på vågen.
Den andra dock i högsta grad
man dyster är i hågen.
Och om den riktigt sätter till
man våndas i habiten.
Ja, om det riktigt sätter till
så mister man aptiten.
För kärlek finns ej någon bot
tyvärr, uti naturen.
Men vår fysik står bra emot
den svåra proceduren.
I kärlekens epidemi
man gott kan hålla risken.
Man tusen gånger kär kan bli
Men dock ej kola vippen.
Jag vill en resumé till slut
av kärlekssjukan giva:
I allmänhet är den akut
dock kan den kronisk bliva.
I veckor stundom den består,
i månar dessemellan.
Och den kan vara flera år,
men det är mera sällan.
Topics: Allmänt blaj, kärleken | No Comments »