« Guide till Kungsängen | Home | Eufori! »
Ut ur boet
By Raggoparden | August 9, 2009
I morgon åker jag och sonen och tränar en vecka hos bekanta på västkusten inför vår lagtävling i helgen. På vägen ner tar vi med hans flyttlass och lämnar i hans studentbostad i Småland. Hem åker jag ensam, sonen börjar en högskoleutbildning nästa måndag.
Mao, sonen flyttar hemifrån. Hans tvillingbror har ju bott hos sin pappa ett tag, och har nu fått egen lägenhet, dit skall jag och fixa nästa vecka.
Nu börjar dom droppa av. Nästa i ordning fyller 18 om ett par veckor, efter den är det ett hopp på två år. Och yngstan är ju snart 15.
Om fem år kan vi se fram emot ett normalt matkonto igen!
Topics: Allmänt blaj | 7 Comments »
August 11th, 2009 - 5:29 pm
Så tokigt det blev. Vinka du i Alingsås, det är en härlig stad. Men jag sitter ju på Gotland och vinkar åt dig!
(Ps. Jag räknar och räknar. Har du 5 barn!!?)
August 11th, 2009 - 8:49 pm
Det paradoxala är att när den sista flyttar ut så tar det ett tag innan man fattar vad man ska göra med all ledig tid som man inte längre tillbringar i affären, framför spisen eller diskbänken
Men den dagen kommer ju också och då bara man njuter om man nu inte tillhör dem som bara sitter och funderar över varför ungen aldrig hör av sig……
August 12th, 2009 - 12:50 pm
Damen: japp, tre som är mina och två som är Mannens! 14,16,17,19,19 ungefär.
Lilette: lovar att inte fundera!
August 12th, 2009 - 3:25 pm
För och nackdelar med allt. Man saknar dem och glädjer sig när de dyker upp hemma igen.
August 20th, 2009 - 5:57 pm
Ja, då har jag väl också någonting att se fram emot. Om 16 år sådär.
August 25th, 2009 - 5:19 am
Not to worry!
Numera är ungarna som bomeranger. Klara med studier, letar jobb, hittar icke jobb, inga pengar. – “Åh ja, jag kan ju alltid flytta hem igen och bo och äta fritt. Morsan tvättar nog åt mej också.” När 15-åringen ger sej av, kommer nog 19-åringarna hem; åtminstone en av dom.
August 27th, 2009 - 7:52 pm
Du, det tar tid att vänja sig av med att fylla kundvangnen med potatis, spagetti, ris, cornflakes, mjölk fil bröd och allt annat som om man skulle utfordra en hel bataljon. Kommer hem och upptäcker – fasen, det är ju bara jag vid matbordet, jag är ju ensam nu. Men när man väl vant sig – ja då kommer alla och hälsar på, stannar några dagar, och så fylls kundvagnen igen. A vida e assim!