Nu skall vi riva ut hela det trasiga gammalmodiga svårjobbade köket. Golv, väggar, inredning, rubbet. Ett jättejobb som kostar massor med pengar.
Det blir nog fint.

Men känslan av att vi tappar bort varandra på vägen kryper närmare och närmare.

Det kändes inte lika dramatiskt som jag trodde.

Nej de får vara kvar ett tag till. Och Lussan, trots att hon snart är den enda kvarvarnade som skriver på slöa och buggiga Metrobloggen. Hon har ju just kommit med två nya inlägg, efter ett halvårs uppehåll, så hon får en chans till.

Men  annars ryker flera gamla bekanta. Rakotozafy och Mogli, som varit med från början. Och t.o.m. Cynism, som flyttat sin energi till andra jaktmarker.
Känns lite tråkigt. Och glest på listan, trots att Elsas virkblogg klivit in med sina supersöta möss (som ett manifest för mina vuxenpoäng, det var ju en ung man som frågade om jag ville ha hans plats på bussen häromdan).
Nån som har nåt tips på bra bloggare? Och då menar jag bra, som Lilla Blå!

Det är ju så en hund skall ha det… inte utan att det känns lite dags att flytta till landet igen

Han har bott här sedan i måndags, går i koppel som han aldrig gjort annat från första stund ,kan sitt, ligg, stanna kvar , gå fint och kommer som ett skott när man ropar. Sover hela natten, är nästan rumsren (säger till när det är dags att gå ut)  badar och leker i vattnet, bryr sej inte om när någon kommer eller gå. Lugn , glad, cool, orädd och lagom nyfiken. En sanslöst bra hund helt enkelt, vilket han ju borde med de föräldrarna.

Sa jag att han är världens sötaste också?

Jag sätter mej på balkongen och längtar efter ett stenhus med blå fönsterluckor och klematis.

Lägenheten under vår hyrs av kommunen och används som någon form av “förvaring” av  familjer med problem. Tror vi. Det är i vilket fall väldigt många olika innevånare som passerat igenom den på de två år vi bott här, en period var det två tonårsflickor i rullstol med en mamma, fyra icke handikappade syskon och en svårt förgrämd pappa som mest stod i porten och rökte. Till det ett svåruppskattat antal assistenter som bodde där periodvis. Flickorna skrek ibland, ofta på kvällar, kanske i samband med läggning. En av dom pratade svårbegripligt, den andra inte alls.

Nu är mamman och barnen borta sedan en tid, men det som vi trodde var en förgrämd pappa är kvar. Samt en bunt assistenter. Och sedan en månad tillbaka en ung man-tonåring med ansenliga röstresurser och som det verkar samma form av handikapp som flickorna.  Han sitter i rullstol, är en aning spastisk men inte mycket, och pratar inte utan låter.

Och som han låter!  Från niotiden på morgonen till halvtå-två på natten. AAaaaaaAAAAHHHAAAAAAOAAAAAaaaaaahhhaaaaaAAAAAAOOO … hela tiden, utan uppehåll. Det är varmt, både vi och dom har balkongdörr och fönster öppna. Det verkar som om han bor på balkongen under min, precis utanför kontoret. Eller som om en assistent rullat ut honom och lämnat honom där.

För det går ju inte att tyda, låtandet. Jag vet inte om han är överlycklig eller förtvivlad,  allmänt nöjd eller försummad. Han låter. Jättehögt, hela tiden. Jag har mött den förgrämda pappan och killen i rulllstolen på väg från affären en gång, han brölade jättehögt hela tiden och hade en keps nedramlad över ansiktet. Lät han för att han ville ha kepsen där eller för att han ville att den förgrämda pappa/assistenten skulle ta bort den? Jag vet inte. Någon gång har de rullat ut honom på gården. Likadant där, ett monotont jättehögt ljud, oavbrutet…

På kvällen går låtanden över i gällare skrik, från att liksom brölat ett lågt c går han upp i diskant och tar i ännu mer. AAAAAAAhhhhHHHaaaaaAAAAAooooooIIIIIIIIIIIIIIAAAAAAAAAAAAAA OOOOOOOOOOOO!!!!!

Inatt vaknade jag halv två av oljudet. Vår lägenhet är ju jättestor och framför allt lång, sovrummet är längst bort från balkongen/kontoret, jag  hade sovrumsdörr och hallfönstret mot gården stängd, och vårt sovrumsfönster vätter mot andra sidan huset.  Ändå vaknade jag av illtjuten.

I morse började han inte förrän halvnio, så jag fick en timme ostörd med balkondörren öppen. Nu har det varit tyst ett par minuter, orsaken visade sej vara att de just gått ut på gården. Trots att vi bor sex våningar upp skriker han så högt att det låter som om han sitter utanför fönstret..

Vad fan gör man? Min misstanke är ju att killen försummas, åtminstone tidvis, annars borde han väl inte vråla lungorna ur sej varje vaken minut? Men om det inte är så, om det bara är hans sätt att kommunicera, då är ju jag egoistisk intolerant knäppskalle som inte klarar av att ha människor med funktionshinder runt mej…

Råd, någon?

Ni som orkat läsa ända hit och även läst hennes böcker vet vem jag menar, Anna Gavalda. Ja, såklart har jag sett filmatiseringen av Tillsammans är man mindre ensam, underbar film men den lyckas inte förmedla hennes språk, den hoppiga tidslinjen, de tvära kasten när rytmen förändras.

Jag har just läst Lyckan är en sällsam fågel. Jaja, jag har även läst resencionerna, nu efteråt, men precis som med musikresencioner är det stört omöjligt att förstå vad det handlar om. Innehållet beskrivs noga, men det får mej inte på något vis att förstå språkets rytm eller avsaknad av denna.  Som att åka berg-och dalbana när man alltid kört volvo.

Med andra ord, läs!